måndag, januari 18, 2010
Flyttlasset går!
Nu har Aktualia-bloggen flyttat till följande adress: http://www.aktualia.wordpress.com/. Hjärtligt välkomna att följa debatten där. Bloggen ska bli vassare, mer fokuserad och framför allt mer frekvent!
fredag, januari 08, 2010
Ett öga rött
Igår visade SVT den svenska långfilmen Ett öga rött från 2007 efter romanen med samma namn av Jonas Hassen Khemiri. Regi: Daniel Wallentin. I rollerna: Youssef Skhayri, Evin Ahmad, Hassan Brijany, Anwar Albayati, m.fl. Handling: "Halim har genomskådat allt. Han har genomskådat Integrationsplanen - en hemlig konspiration som försöker omvandla alla blattar till svennar. Tyvärr har han också genomskådat sin pappa som är ett offer för Integrationsplanen."
Filmen visar de problem som varit på tapeten, nämligen barnens radikalisering i förhållande till föräldrarnas integrationsambitioner. Pappan vill verkligen bli svensk medan Hassan kämpar emot med näbbar och klor. Även om han inte tillhör den typen som han själv kallar "kriminella blattar" är han allmänt negativ och drömmer om en revolution i Sverige där han inte ska integreras utan göra om det svenska samhället enligt sina egna (imperialistiska?) drömmar.
Han slåss och beter sig illa, använder ett grovt och provocerande språk. Han betraktar pappan som en ynkrygg som i sin butik som inte slår till jobbiga kunder och behandlar kunderna som han gjorde hemma i Marocko. Till slut ska Halim skjuta Mikael Persbrant, som spelar sig själv i filmen. Men därvidlag sviker honom modet och hela hans idébygge faller som ett korthus. Med andra ord slutar filmen lyckligt och han kan till sist acceptera bl.a. pappans svenska väninna.
Tilläggas ska att hans svenskfientliga bild och hans nedlåtande attityd till fadern som kämpar med sin anpassning under filmens gång stöds och uppmuntras av en äldre arabisktalande kvinna. Hon talar föraktfullt om faderns försvenskning och att Halim ska vara stolt över sitt ursprung.
Detta dilemma han befinner sig i är säkert en vanlig situation för invandrade ungdomar. Det är lätt att idealisera sitt tidigare liv och drömma sig tillbaka. Barn och ungdomar är dessutom utsatta för föräldrars beslut att flytta och kan känna sig överkörda och låta det gå ut över fel saker.
Den miljö som de ofta hamnar i, enklaviserade och nedslitna miljonprogramförorter, kan säkert förstärka utanförskapet. Därför är det märkligt att filmen utspelar sig i en romatiserad miljö. Pappan och sonen (mamman har tydligen dött tidigare i familjens liv när det bodde kvar i hemlandet) bor i något estetiskt tilltalande kvarter på Söder i Stocholm. Vyerna är alltigenom fina med vackra husfasader. Inga betongförorter med höghus syns till.
Frågan är hur många av dessa ungdomar i verkligheten på väg åt fel håll som har föräldrar som aktivt vägleder dem rätt, hur många som det slutar lyckligt för och hur många som INTE hemfaller åt bittra hämndkänslor. Brottsstatistiken talar tyvärr sitt tydliga språk. Med facit i hand och efter 30 års ständigt ökad invandring har integrationen allt annat än lyckats. Det vittnar bland annat ständiga bilbränder i invandrartäta förorter om.
Det är dags att sätta klackarna i backen och ta itu med problemen. Tyvärr är inte livet en film med lyckligt slut. Varje hitkommen människa som det går snett för är otvetydigt ett kapitalt misslyckande för det svenska multikulturalistiska experimentet. Vem törs ta tag i detta och vända skutan?
Följ min blogg med bloglovin
Filmen visar de problem som varit på tapeten, nämligen barnens radikalisering i förhållande till föräldrarnas integrationsambitioner. Pappan vill verkligen bli svensk medan Hassan kämpar emot med näbbar och klor. Även om han inte tillhör den typen som han själv kallar "kriminella blattar" är han allmänt negativ och drömmer om en revolution i Sverige där han inte ska integreras utan göra om det svenska samhället enligt sina egna (imperialistiska?) drömmar.
Han slåss och beter sig illa, använder ett grovt och provocerande språk. Han betraktar pappan som en ynkrygg som i sin butik som inte slår till jobbiga kunder och behandlar kunderna som han gjorde hemma i Marocko. Till slut ska Halim skjuta Mikael Persbrant, som spelar sig själv i filmen. Men därvidlag sviker honom modet och hela hans idébygge faller som ett korthus. Med andra ord slutar filmen lyckligt och han kan till sist acceptera bl.a. pappans svenska väninna.
Tilläggas ska att hans svenskfientliga bild och hans nedlåtande attityd till fadern som kämpar med sin anpassning under filmens gång stöds och uppmuntras av en äldre arabisktalande kvinna. Hon talar föraktfullt om faderns försvenskning och att Halim ska vara stolt över sitt ursprung.
Detta dilemma han befinner sig i är säkert en vanlig situation för invandrade ungdomar. Det är lätt att idealisera sitt tidigare liv och drömma sig tillbaka. Barn och ungdomar är dessutom utsatta för föräldrars beslut att flytta och kan känna sig överkörda och låta det gå ut över fel saker.
Den miljö som de ofta hamnar i, enklaviserade och nedslitna miljonprogramförorter, kan säkert förstärka utanförskapet. Därför är det märkligt att filmen utspelar sig i en romatiserad miljö. Pappan och sonen (mamman har tydligen dött tidigare i familjens liv när det bodde kvar i hemlandet) bor i något estetiskt tilltalande kvarter på Söder i Stocholm. Vyerna är alltigenom fina med vackra husfasader. Inga betongförorter med höghus syns till.
Frågan är hur många av dessa ungdomar i verkligheten på väg åt fel håll som har föräldrar som aktivt vägleder dem rätt, hur många som det slutar lyckligt för och hur många som INTE hemfaller åt bittra hämndkänslor. Brottsstatistiken talar tyvärr sitt tydliga språk. Med facit i hand och efter 30 års ständigt ökad invandring har integrationen allt annat än lyckats. Det vittnar bland annat ständiga bilbränder i invandrartäta förorter om.
Det är dags att sätta klackarna i backen och ta itu med problemen. Tyvärr är inte livet en film med lyckligt slut. Varje hitkommen människa som det går snett för är otvetydigt ett kapitalt misslyckande för det svenska multikulturalistiska experimentet. Vem törs ta tag i detta och vända skutan?
Följ min blogg med bloglovin
torsdag, januari 07, 2010
Olika lagsystem som förklaring?
Under min studietid på universitetet så ingick en delkurs i juridik i utbildningen. Vi studenter rös av fasa när föreläsaren för dagen redogjorde för rättssystemen i Mellanöstern. Hon berättade att det i dessa länder inte alls är konstigt att man måste ha lagar som t.ex. föreskriver att man hugger av handen på en tjuv. Hon sade vidare att i dessa länder är hela samhällsstrukturen så barbarisk och hårdnackad och har varit så i årtusenden, att skulle man ha mildare straff än handavhuggning skulle ingen respektera att det är förbjudet att stjäla.
Som sagt, alla vi i klassrummet rös när vi hörde det först, men även om hon som den naturligaste sak i världen rättfärdigade och förklarade detta helt utan några fördomar om hur man "borde" tycka (dvs. vara politiskt korrekt) hade vi svårt att smälta det.
Idag, tio år senare, har jag förstått vad hon menade. Det är därför de utifrån kommande till Sverige med dessa kulturer i ryggraden flinar åt det svenska rättsväsendet och "kör sitt eget race". Vårt rättssystem står helt enkelt inte i samklang med deras mångtusenåriga värderingar. Denna doktorand som föreläste för oss för tio år sedan var helt klarsynt i denna fråga. Varför har inte de politiker som beslutat om multikulturalismen haft insatta och kunniga rådgivare som kunna påpeka detta och möjligen förutspå detta scenario?
Men går det att ha parallella rättssystem i ett samhälle beroende på bakgrund, hårdare straff för "stålnackar" och mildare för "mesproppar"? Svaret är givetvis nej. Alla ska var lika inför lagen - även om så inte är fallet idag. Begås nu brott av inflyttat folk är det inte bara så att svenska lagar och påföljder är mjäkiga, förövare av annan etnisk bakgrund åtnjuter närapå en immunitet som liknar diplomaternas, då de kan smäda och "leva runt" utan att lagar följs rakt av i den politiska korrekthetens namn.
Det största problemet här och nu är att gå vidare och ta av skyddsglasögonen. Handling och klokhet är det som gäller i det inferno som blivit resultatet bl.a. i Malmö och andra "bilbrännarförorter".
Som sagt, alla vi i klassrummet rös när vi hörde det först, men även om hon som den naturligaste sak i världen rättfärdigade och förklarade detta helt utan några fördomar om hur man "borde" tycka (dvs. vara politiskt korrekt) hade vi svårt att smälta det.
Idag, tio år senare, har jag förstått vad hon menade. Det är därför de utifrån kommande till Sverige med dessa kulturer i ryggraden flinar åt det svenska rättsväsendet och "kör sitt eget race". Vårt rättssystem står helt enkelt inte i samklang med deras mångtusenåriga värderingar. Denna doktorand som föreläste för oss för tio år sedan var helt klarsynt i denna fråga. Varför har inte de politiker som beslutat om multikulturalismen haft insatta och kunniga rådgivare som kunna påpeka detta och möjligen förutspå detta scenario?
Men går det att ha parallella rättssystem i ett samhälle beroende på bakgrund, hårdare straff för "stålnackar" och mildare för "mesproppar"? Svaret är givetvis nej. Alla ska var lika inför lagen - även om så inte är fallet idag. Begås nu brott av inflyttat folk är det inte bara så att svenska lagar och påföljder är mjäkiga, förövare av annan etnisk bakgrund åtnjuter närapå en immunitet som liknar diplomaternas, då de kan smäda och "leva runt" utan att lagar följs rakt av i den politiska korrekthetens namn.
Det största problemet här och nu är att gå vidare och ta av skyddsglasögonen. Handling och klokhet är det som gäller i det inferno som blivit resultatet bl.a. i Malmö och andra "bilbrännarförorter".
onsdag, mars 04, 2009
Pirate Bay-generationen en naturlig följd
Då var Pirate Bay-rättegången avslutad. Domen faller om en dryg månad. Det man kan konstatera är att denna samhällsutveckling egentligen var väntad. I kombination med Internet blev det en riktig brandfackla. Hur då?
Internet är här för att stanna. Hur mycket skiv- och filmbolag än stångas i stämningar världen runt kommer det aldrig att gå att få stopp på det fria utbytet av tankar, idéer och slutligen material. Det tråkiga är att dessa bolag väljer att satsa på att slåss från ryggläge i stället för att hänga med på tåget. Om de hade satsat på att ligga i frontlinjen hade det inte behövt bli så här. Men det gjorde de inte. De missade tåget och valde att stämma stinsen istället. Det är dömt att misslyckas.
PB-generationen är från en annan planet jämfört med den generation som etablissemanget i domstolen representerar. De talar inte samma språk. De kommer aldrig att göra det heller. Den unga generationen föraktar gamlingarna när de försöker skriva dem på näsan hur de bör agera.
PB-generationen har vuxit upp i en värld anpassad till dem. Har de någonsin fått klander för negativt uppförande? Svårt att säga, men dagens curlingsamhälle där det numera är lärarnas fel om eleverna får IG tyder inte på det. I kölvattnet av flumsamhället har det utvecklats en kultur där man har rättigheter. Men när pratar man om individers skyldigheter?
Just detta kravsamhälle har bäddat för PB-generationen att ta för sig utan någon motsvarande skyldighet. Alltså bör man inte vara förvånad när PB-generationen fildelar upphovsrättsskyddat material hejvilt. De har inte ens dåligt samvete. En kombination av ovanstående med deras djupa datakunskaper har möjliggjort att de kan leva ut sitt totala kravmaskineri. Eftersom även yngre medelsvenssons lärt sig att fildela får PB-generationen stöd av dem. Frågan är om de hade fått stöd annars.
Rättegången var en kollision mellan det gamla och det nya. Det ska bli spännande att se utgången. Själv misstänker jag att det blir en seger för musik- och filmbranschens penningstinna lobbyister uppbackade av högsta instans i USA. En seger, javisst, men en äkta Pyrrhusseger.
Internet är här för att stanna. Hur mycket skiv- och filmbolag än stångas i stämningar världen runt kommer det aldrig att gå att få stopp på det fria utbytet av tankar, idéer och slutligen material. Det tråkiga är att dessa bolag väljer att satsa på att slåss från ryggläge i stället för att hänga med på tåget. Om de hade satsat på att ligga i frontlinjen hade det inte behövt bli så här. Men det gjorde de inte. De missade tåget och valde att stämma stinsen istället. Det är dömt att misslyckas.
PB-generationen är från en annan planet jämfört med den generation som etablissemanget i domstolen representerar. De talar inte samma språk. De kommer aldrig att göra det heller. Den unga generationen föraktar gamlingarna när de försöker skriva dem på näsan hur de bör agera.
PB-generationen har vuxit upp i en värld anpassad till dem. Har de någonsin fått klander för negativt uppförande? Svårt att säga, men dagens curlingsamhälle där det numera är lärarnas fel om eleverna får IG tyder inte på det. I kölvattnet av flumsamhället har det utvecklats en kultur där man har rättigheter. Men när pratar man om individers skyldigheter?
Just detta kravsamhälle har bäddat för PB-generationen att ta för sig utan någon motsvarande skyldighet. Alltså bör man inte vara förvånad när PB-generationen fildelar upphovsrättsskyddat material hejvilt. De har inte ens dåligt samvete. En kombination av ovanstående med deras djupa datakunskaper har möjliggjort att de kan leva ut sitt totala kravmaskineri. Eftersom även yngre medelsvenssons lärt sig att fildela får PB-generationen stöd av dem. Frågan är om de hade fått stöd annars.
Rättegången var en kollision mellan det gamla och det nya. Det ska bli spännande att se utgången. Själv misstänker jag att det blir en seger för musik- och filmbranschens penningstinna lobbyister uppbackade av högsta instans i USA. En seger, javisst, men en äkta Pyrrhusseger.
onsdag, juni 13, 2007
Barn mobbades ut ur ridklubb av styrelsen
Som grävande skribent har denna, obekväma story rullats upp för mig. Bevisning finns i form av mejl och inspelade samtal. Pinsamt för ansvariga i ridklubben i det lilla stationssamhället i östra Sörmland. Eller vad tycker ni?
Det handlar om vuxna som mobbar barn, något som inte får förekomma, men som förekommer. Ingen på ansvarig nivå vill ”ta” i det för det är så orimligt osannolikt – men ändå helt sant. Läs och begrunda!
Syskonen "Emelie", då 11 år, och "Marcus", då 15 år, (alla namn är fingerade) var båda aktiva och tävlade för G---a ridklubb i flera år. Hösten 2006 utsattes barnen för uppsåtlig och ihållande utfrysning av en av klubbens styrelsemedlemmar, som vi här kan kalla "Anngela". När föräldrarna sade hur de upplevde det hela till klubbordföranden (”herr Teorin”) valde han att försvara Anngela och säga att det var hennes privata handlande och att han som ordförande inte hade med några mejlutskick att göra. Hans konflikträdsla gjorde att han offrade sin heder.
Vad har hänt?
Någon gång under hösten slutade familjen få de kollektiva mejlutskicken från ridklubben vilka innehåller information om alla aktiviteter. Alla i familjen blev utestängda från mejlutskicken – även barnen – som tidigare fått dem till sina egna e-postadresser. Genom efterforskningar har man funnit att familjens e-postadresser togs bort från utskickslistorna någon gång i oktober 2006.
Barnen hade varit aktiva och deltagit i träningar och i sammanlagt tre lag i allsvenskan under 2006, både i hoppning och i dressyr. Strax före jul blev en förälder tillfrågad av barnens lagkamrater (de kamrater som deltagit i allsvenskan), om barnen skulle hänga med på träffen för alla lagdeltagare. Det hade tydligen skickats ut en inbjudan i ett mejl strax före jul som gällde en gemensam aktivitet av lustbetonad karaktär. Men något mejl med inbjudan till detta hade aldrig kommit till Emelie och Marcus. Då förstod man att deras adresser med flit hade tagits bort från utskickslistorna.
Efter diskussion med andra föräldrar bekräftades det att det hade mejlats ut en inbjudan till aktiviteten den 28 december 2006. En av föräldrarna ringde den 12 januari 2007 till klubbordföranden och undrade om det förhöll sig som man fått bekräftat – att barnen inte längre fick mejl från klubben. Föräldrarna sa att de upplevde att den ansvarige för utskicken i klubben, styrelseledamoten "Anngela", medvetet mobbade barnen. Ordföranden blev då mycket brydd. Han sa att han kände till den här aktiviteten eftersom hans egna barn blivit inbjudna. Han påstod att han inte visste att Emelie och Marcus inte hade bjudits in. Han lovade att höra med "Anngela" hur det kom sig.
Omföranden visar sitt (bristande) kurage
Den 15 januari ringde ordföranden upp för att berätta det han hade tagit reda på. Flera i familjen lyssnade till samtalet via högtalartelefon. Herr Teorin sa att det stämde att "Anngela" avsiktligt hade strukit Emelie och Marcus från alla utskickslistor. Enligt ordföranden ville hon ”komma åt familjen Xxxxxx” (barnens efternamn). Plötsligt hävdade han att familjen ännu inte hade betalat medlemsavgiften för 2007 och att detta skulle vara en möjlig orsak till att barnen inte blev inbjudna ....... under år 2006. Ridå!!
Sedan fortsatte han att säga att han visserligen inte stödjer mobbning av barn men att detta alls inte var någon mobbning. Han fortsatte att säga att han inte ämnade lägga sig i denna händelse eftersom just den e-postlistan med de inbjudningarna var "Anngelas" privata e-postlista. Det var inte en officiell lista som alla de andra listorna hon är ansvarig för och regelbundet använder för att mejla till medlemmarna.
Föräldrarna påtalade då att det var konstigt att barnen hade blivit borttagna från ALLA listor eftersom de inte hade fått några mejl överhuvudtaget de sista månaderna. Då blev han tyst. Han fortsatte efter ett tag att säga att klubben som sådan inte hade något som helst med just det arrangemanget för ryttare i allsvenskelagen att göra. Han tillade att barnen visst skulle få komma med på utskickslistorna igen om de aktivt anmälde sitt intresse till "Anngela".
Mycket riktigt, den 17 januari kom ett mejl där familjen uppmanades anmäla sitt intresse om den på nytt ville ta del av alla informationslistor som skickas ut via mejl.
Den 25 januari ringde en av föräldrarna upp ordföranden igen och påpekade att mobbningen fortsatte eftersom barnen aktivt måste be om att få komma med på listorna igen. De hade ju blivit strukna utan att be om det. Och för flera år sedan när de anslöts till listorna hade de inte behövt be höga vederbörande om tillstånd. Dessutom fick han frågan om hur barnen skulle förstå skillnaden mellan privata listor som gick ut till utvalda personer och officiella listor – alla listor skickades ju från en och samma styrelseledamot. Om inte de vuxna kunde inse skillnaden, hur skulle då barnen göra det? Det kunde han hålla med om, men han hade fortfarande inget att anmärka på att det gjordes en skillnad mellan "Anngelas" privata och officiella listor. Han tyckte att någon utfrysning absolut inte hade ägt rum.
Vad är egentligen mobbning?
Det finns många kriterier för mobbning. Här är tre som stämmer in på det som dessa barn råkat ut för:
- utebliven information
- uteblivna kallanden till möten
- kränkande särbehandling
Barnen har alltså blivit mobbade. Det blir inte bättre av att mobbningen har skett av en vuxen som utnyttjat sin maktposition i en ridklubb – i en verksamhet som bedrivs för barn. Dessutom hålls hon om ryggen av en feg ordförande som inte törs ta ställning.
Enligt Barnombudsmannens jurist Cecilia Sjölander är det inte är tillåtet att agera på det här viset. Dessa frågor måste ut i dagsljuset just för att det är barn som drabbas. Vidare säger hon att detta är under all kritik. Om det finns två olika meddelandesystem och om någon väljs bort från den privata listan av en person i maktposition, är det ett tydligt fall av mobbning.
Understödjer kommunen mobbare ekonomiskt?
G---a ridklubb får en ansenlig summa pengar i bidrag från kommunen varje år (flera hundra tusen). Ska en sådan här klubb ha rätt till bidrag? Denna barnmobbning kanske även kan intressera kommunen så att en redogörelse på sikt inkrävs över hur ärendet har hanterats och slutförts, för att fler bidrag ska betalas ut.
Hur gick det?
Barnen har inte fått någon ursäkt från vare sig "Anngela", ordföranden eller övriga styrelsen efter denna händelse. De agerar precis som strutsen och ”kör vidare”, låtsas glömma och tycker säkert att de gör ett utmärkt jobb. Men för de egna samvetena vore det på sin plats med en ursäkt och ett aktivt, offentligt ställningstagande där styrelsen avsätter "Anngela". Det vore det enda sättet för herr ordförande att återupprätta sin heder.
Det handlar om vuxna som mobbar barn, något som inte får förekomma, men som förekommer. Ingen på ansvarig nivå vill ”ta” i det för det är så orimligt osannolikt – men ändå helt sant. Läs och begrunda!
Syskonen "Emelie", då 11 år, och "Marcus", då 15 år, (alla namn är fingerade) var båda aktiva och tävlade för G---a ridklubb i flera år. Hösten 2006 utsattes barnen för uppsåtlig och ihållande utfrysning av en av klubbens styrelsemedlemmar, som vi här kan kalla "Anngela". När föräldrarna sade hur de upplevde det hela till klubbordföranden (”herr Teorin”) valde han att försvara Anngela och säga att det var hennes privata handlande och att han som ordförande inte hade med några mejlutskick att göra. Hans konflikträdsla gjorde att han offrade sin heder.
Vad har hänt?
Någon gång under hösten slutade familjen få de kollektiva mejlutskicken från ridklubben vilka innehåller information om alla aktiviteter. Alla i familjen blev utestängda från mejlutskicken – även barnen – som tidigare fått dem till sina egna e-postadresser. Genom efterforskningar har man funnit att familjens e-postadresser togs bort från utskickslistorna någon gång i oktober 2006.
Barnen hade varit aktiva och deltagit i träningar och i sammanlagt tre lag i allsvenskan under 2006, både i hoppning och i dressyr. Strax före jul blev en förälder tillfrågad av barnens lagkamrater (de kamrater som deltagit i allsvenskan), om barnen skulle hänga med på träffen för alla lagdeltagare. Det hade tydligen skickats ut en inbjudan i ett mejl strax före jul som gällde en gemensam aktivitet av lustbetonad karaktär. Men något mejl med inbjudan till detta hade aldrig kommit till Emelie och Marcus. Då förstod man att deras adresser med flit hade tagits bort från utskickslistorna.
Efter diskussion med andra föräldrar bekräftades det att det hade mejlats ut en inbjudan till aktiviteten den 28 december 2006. En av föräldrarna ringde den 12 januari 2007 till klubbordföranden och undrade om det förhöll sig som man fått bekräftat – att barnen inte längre fick mejl från klubben. Föräldrarna sa att de upplevde att den ansvarige för utskicken i klubben, styrelseledamoten "Anngela", medvetet mobbade barnen. Ordföranden blev då mycket brydd. Han sa att han kände till den här aktiviteten eftersom hans egna barn blivit inbjudna. Han påstod att han inte visste att Emelie och Marcus inte hade bjudits in. Han lovade att höra med "Anngela" hur det kom sig.
Omföranden visar sitt (bristande) kurage
Den 15 januari ringde ordföranden upp för att berätta det han hade tagit reda på. Flera i familjen lyssnade till samtalet via högtalartelefon. Herr Teorin sa att det stämde att "Anngela" avsiktligt hade strukit Emelie och Marcus från alla utskickslistor. Enligt ordföranden ville hon ”komma åt familjen Xxxxxx” (barnens efternamn). Plötsligt hävdade han att familjen ännu inte hade betalat medlemsavgiften för 2007 och att detta skulle vara en möjlig orsak till att barnen inte blev inbjudna ....... under år 2006. Ridå!!
Sedan fortsatte han att säga att han visserligen inte stödjer mobbning av barn men att detta alls inte var någon mobbning. Han fortsatte att säga att han inte ämnade lägga sig i denna händelse eftersom just den e-postlistan med de inbjudningarna var "Anngelas" privata e-postlista. Det var inte en officiell lista som alla de andra listorna hon är ansvarig för och regelbundet använder för att mejla till medlemmarna.
Föräldrarna påtalade då att det var konstigt att barnen hade blivit borttagna från ALLA listor eftersom de inte hade fått några mejl överhuvudtaget de sista månaderna. Då blev han tyst. Han fortsatte efter ett tag att säga att klubben som sådan inte hade något som helst med just det arrangemanget för ryttare i allsvenskelagen att göra. Han tillade att barnen visst skulle få komma med på utskickslistorna igen om de aktivt anmälde sitt intresse till "Anngela".
Mycket riktigt, den 17 januari kom ett mejl där familjen uppmanades anmäla sitt intresse om den på nytt ville ta del av alla informationslistor som skickas ut via mejl.
Den 25 januari ringde en av föräldrarna upp ordföranden igen och påpekade att mobbningen fortsatte eftersom barnen aktivt måste be om att få komma med på listorna igen. De hade ju blivit strukna utan att be om det. Och för flera år sedan när de anslöts till listorna hade de inte behövt be höga vederbörande om tillstånd. Dessutom fick han frågan om hur barnen skulle förstå skillnaden mellan privata listor som gick ut till utvalda personer och officiella listor – alla listor skickades ju från en och samma styrelseledamot. Om inte de vuxna kunde inse skillnaden, hur skulle då barnen göra det? Det kunde han hålla med om, men han hade fortfarande inget att anmärka på att det gjordes en skillnad mellan "Anngelas" privata och officiella listor. Han tyckte att någon utfrysning absolut inte hade ägt rum.
Vad är egentligen mobbning?
Det finns många kriterier för mobbning. Här är tre som stämmer in på det som dessa barn råkat ut för:
- utebliven information
- uteblivna kallanden till möten
- kränkande särbehandling
Barnen har alltså blivit mobbade. Det blir inte bättre av att mobbningen har skett av en vuxen som utnyttjat sin maktposition i en ridklubb – i en verksamhet som bedrivs för barn. Dessutom hålls hon om ryggen av en feg ordförande som inte törs ta ställning.
Enligt Barnombudsmannens jurist Cecilia Sjölander är det inte är tillåtet att agera på det här viset. Dessa frågor måste ut i dagsljuset just för att det är barn som drabbas. Vidare säger hon att detta är under all kritik. Om det finns två olika meddelandesystem och om någon väljs bort från den privata listan av en person i maktposition, är det ett tydligt fall av mobbning.
Understödjer kommunen mobbare ekonomiskt?
G---a ridklubb får en ansenlig summa pengar i bidrag från kommunen varje år (flera hundra tusen). Ska en sådan här klubb ha rätt till bidrag? Denna barnmobbning kanske även kan intressera kommunen så att en redogörelse på sikt inkrävs över hur ärendet har hanterats och slutförts, för att fler bidrag ska betalas ut.
Hur gick det?
Barnen har inte fått någon ursäkt från vare sig "Anngela", ordföranden eller övriga styrelsen efter denna händelse. De agerar precis som strutsen och ”kör vidare”, låtsas glömma och tycker säkert att de gör ett utmärkt jobb. Men för de egna samvetena vore det på sin plats med en ursäkt och ett aktivt, offentligt ställningstagande där styrelsen avsätter "Anngela". Det vore det enda sättet för herr ordförande att återupprätta sin heder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)